Idag är allt bara skit. Vill bara här ifrån. Känns som hela världen är emot mig. Skolan suger. Vill bara bort här ifrån och starta om mitt liv någon annan stans

Var ett bra tag sen jag skrev nu och kände att det var dags att få skriva av sig!
Hur som haver, börjar bli så sjukt jävla trött på alla människor runt om kring mig. Alla äckligt falska människor som bara ljuger en rakt upp i ansiktet. har lust att hoppa på nästa tåg och bara börja om mitt liv. Skaffa nya vänner och ett nytt liv.
God natt!

Blir så jävla trött på mig själv. Att jag inte tar tag i mig själv och gör något. Jag tycker själv att jag är fet och äcklig. Väger runt 85 kg och det är väl inte så jävla farligt men fetman ligger i familjen och vill inte sluta som resten av familjen och vill verkligen inte sluta så här:

Det var ett bra tag sedan jag skrev sist och kände att det var dags att få skriva av sig.

Satt i samtal med en min lärare som undervisar i människan socialt och kulturellt. 80% utav samtalet pratade vi om mina koncentrationssvårigheter. Dels då att jag inte gör uppgifter och oftast inte lyssnar på lärarens genomgång. Hon sa att jag har typiska tecken för ADD och hon tyckte att vi skulle sätta igång en utredning. Detta är en tanke som har slagit mig någon gång att man kanske har ADHD eller ADD efetrsom att det går så jävla pissigt i skolan.
Hon sa att de flesta föräldrarna brukar ha svårt att acceptera att deras barn har någon typ utav ADHD och frågade då hur hon trodde att mina föräldrar skulle reagera. Jag sa bara at jag trodde att pappa skulle ta det rätt så okej men att mamma bara skulle säga att det var trams och att det bara handlade om att jag var lat. Men jag hade fel. När jag kom hem började jag bara att gråta. Mamma frågade vad det var och jag sa som det var. Att min lärare trodde att jag hade ADD och ville sätta mig på en utredning. Mamma svarade bara att hon tyckte att det var jätte bra att någon äntligen tog tag i mina koncentrationssvårigheter. Sen när vi satt och disskuterade detta med pappa så fick jag veta att han som lite diagnoserats med MBD (idag ADHD) som liten.

Jag tycker att det är jätte skönt och befriande att om det nu är så att jag har ADD, få en förklaring på varför det har varit så svårt och jobbigt för mig i skolan. Men jag känner på samma sätt att det ska inte ha behövt gå så här långt. För det fanns så många tecken i högstadiet som borde ha satt igång en utredning. Men somsagt, högstadielärare har aldrig lämnat skolbänken och varit ute och sett den riktiga världen. Och det fanns tydligen tecken redan när jag gick på dagis. Hade svårt att koncentrera mig på sagostunden men det trodde dem bara var p.g.a att jag hade nedsatt hörsel och inte hörde så bra av vad de läste.

Men men, skönt att man kan få svar nu i alla fall :)

Har precis tittat på filmen "allt för min syster" Och det får mig att börja inse att man inte har all tid i världen.
Jag vill verkligen träffa min syster. Min syster som jag aldrig har träffat. Och hon bor ju knappst på andra sidan jordklotet. Hon bor bara 75 km bort. Jag har vetat om henne nu i snart 5 år. Och fler gånger när allt bara har varit skit så har jag velat åka till henne, men vid den tiden hade jag inte hennes adress. Allt jag vill är att få träffa henne. Min egen syster.

Jag har försökt att inte ta åt mig och lyssna på det mamma har sagt. "Det är inget personligt det är bara dom som är dåliga kompisar". Tre dar i rad har mina tre kompisar dragit sig ur i sista stund.
Första dan va **** ledsen över sin skola och sa att hon va tvungen att åka hem och prata med hennes mamma
Andra dan skulle jag ha träffat ***** som jag inte har sett på hela sommaren. Sen när jag smsa henne när jag var påväg till bussen smsa hon tillbaks att hon inte orkade träffas för att hon slutade fyra.
Dag nummer tre, jag åker hem för att ta en alvedon för jag har ont i huvudet för att sen träffa ******* som jag inte har träffat på flera veckor. när jag sen är hemma och har tagit en alvedon smsar hon att hon inte orkar för hon har ont i huvudet.

TRE DAR I RAD. Jag vet att jag inte ska ta åt mig för det är dom som är såna jävla svikare men det är ändå svårt att inte ta åt sig.

Sitter här, återigen med en uppsats. Tror jag skrev några rader för ungefär en timme sen. Uppsatsen ska vara klar i morgon och hela mitt betyg hänger på den här uppsatsen. Kommer inte bli klar med den i tid och det kommer bara göra att jag hamnar i fler och fler bråk med mamma och pappa.

Allt ska vara klart om 15 dagar, och under dom dagarna ska jag skriva den här uppsatsen, en engelska uppgift, en gammal no uppgift, en uppsats i religion, en gammal uppsats i geografi som jag inte har gjort, och en bok recension i svenska. Jag klarar verkligen inte av att göra något av det här. Och hela mitt liv rasar samman pga allt detta.

Jag vet inte om jag har insett det förut, eller om jag har varit för liten för att verkligen förstå det. Men det slog mig igår. Alla gånger som min pappa har svikit mitt förtroende med att dricka så att han knappt vet vad han heter. Det har säkert hänt innan första gången, när jag var 10. Men då var jag antagligen för liten för att förstå det. Och innan igår har jag nog varit för liten för att förstå att det säkert har hänt innan. Men som sagt jag har väl varit för liten för att uppfatta om det har hänt tidigare än den gången när jag var 10...

Än så länge har jag valt en jätte liten del vad jag vill skriva om i en utav uppsatserna och dom ska vara klara i slutet av veckan. Tror ni att jag känner någon press?
Nej absolut inte.
Jag förstår inte själv vad det är som gör att jag bara inte kan arbeta. Jag säger till mig själv att jag vill göra bra ifrån mig, höja betygen och göra klart saker i tid. Men det går bara inte. Och jag verkligen hatar mig själv för det. För att inte veta vad det är som gör att jag inte kan göra det som jag själv vill.

Här sitter jag igen och ska plugga inför prov och göra uppsatser. Tror ni att jag gör dom?
Nej.
Jag vet själv inte vad det är som tar emot. Jag vill göra läxorna men det är något som bara tar stopp. Och allt det här gör att jag mår skit dåligt. Jag får en klump i magen och känner stressen sköjla över mig och självkänslan försvinner. Jag vill verkligen bättra mig men det går bara inte.
Men vad är det egentligen som gör att det bara tar stopp?

Igår kväll hände det en hel del.
Pappa kom hem och luktade alkohol även fast han hade lovat att inte dricka.
(Han har haft stora problem med alkoholen, men han har aldrig varit alkoholist, utan bara problem) Han bad mig att inte ringa till mamma förens han var full. Vilket han bara skulle säga om han hade druckit. Så lite senare frågade jag om han hade druckit men han försökte väl att undgå frågan lite men erkände sen. Så jag gick ut och ringde min kompis för jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle ringa min mamma och be henne komma hem eller om jag skulle skita i det. Hon tyckte att jag skulle göra det.
Efter ett lågt samtal med mamma kom hon hem och det vart ett ganska stort gräl och pappa kom med sina värdelösa ursäkter. Och mamma försökte förklara för honom varför jag inte vågar vara ensam hemma med honom när han är full. (Och nej han har aldrig slagit mig)
Blir bara så sur på honom för jag vet inte om han själv fattar att han varje gång lovar men bryter löftet lika snabbt som det är sagt.

Hatar verkligen mig själv för att jag inte kan ta tag i skolan. Jag hade bestämt mig för att göra läxor när jag kom hem, men iallafall sitter jag här och gör absolut ingenting och mår skit och får skuldkänslor för att jag inte gör läxorna. Vet själv inte vad det är som drar mig tillbaks och hindrar mig från att sköta skolan.
Något som är viktigt för mig, för min framtid.

Vill verkligen inte gå till skolan idag. P.g.a traiken så tar det 1½ timme och det har jag ingen större lust med i den här kylan. Får inte stanna hemma och ingen utav mina kompisar kommer vara där. Sitter så skönt här i sängen under det varma täcket och har inte en enda tanke på att ge mig ut.